”Hur kunde det hända?” Ibland måste vi hantera en rejäl kris

En kollega hade mejlat att en medarbetare saknades. Hen hade åkt ut med bilen i tjänsten och inte kommit tillbaka till kontoret, och inte hem heller. Alla var säkra på att det skett en olycka. Hjälp! Tårarna kom direkt och jag kunde knappt andas. Jag kände hen så väl, vi hade träffats alldeles nyss. Jag scrollade uppåt i mejlkorgen. Flera meddelanden hade droppat in, polisen och många av mina kollegor hade letat hela natten. Och till min stora glädje – hen var återfunnen och vid liv.

Omskakad satte jag mig själv i bilen. Tänkte; vilken tur och vad skönt! Trots att jag var kommunikatör tog det faktiskt en halvtimme innan jag började fundera på media. Jag hade bara den drabbade personen i tankarna. Men självklart skulle detta bli uppmärksammat. Ungefär samtidigt började olika kollegor och journalister ringa. Det var många frågor: Vad vet ni? Vem är det? Hur kunde det hända?

Mitt ledord i såna lägen är respekt. Respekt för den drabbade och dennes familj, vilket exempelvis innebar att inte yppa identiteten. Respekt för alla oroliga medarbetare och andra berörda i organisationen som behövde löpande information. Det kändes skönt att jag faktiskt hade en krisplan förberedd som bara var att följa så att vi kunde hantera händelsen på ett professionellt sätt.

Självklart också respekt för medias roll, deras uppgift att rapportera.  Det gick bra även om det var väldigt stressigt. Reportrarna ställde alla jobbiga, men helt korrekta frågorna om hur vi såg på vårt arbetsgivaransvar, vad vi hade för rutiner, hur vi höll koll på våra medarbetare etc.

Men en reporter agerade annorlunda, som jag upplevde aggressivt. Jag tror jag hade fem eller sex samtal från just den personen som ställde samma frågor om och om igen, som för att testa om jag skulle svara annorlunda;

Hur kunde ni lämna en medarbetare att dö?

Varför hittade ni inte hen?

Har ni verkligen ingen koll på vart era medarbetare är?

Om och om igen… och allt bandades via telefon.

Jag kan efter denna upplevelse ha en viss förståelse för intervjuade som slänger igen dörren mitt framför näsan på en reporter, även om jag själv inledde min yrkesbana som journalist och verkligen värnar om medias rätt till granskning. När man blir för pressad och ämnet är personligt, då är det lätt att bli irriterad, arg, ledsen. Jag har stöttat många som varit osäkra på att bli intervjuade och är i efterhand glad att själv ha upplevt hur det är att bli ställd mot väggen.

//Annika