Stockholmssyndromet: att komma bort sig och sen komma hem
”Var ska du söka praktik någonstans?” frågade min designlärare efter att jag med darrig hand visat upp den portfolio med designarbeten, som jag vid den tidpunkten lyckats skrapa ihop. Det hade blivit dags att få feedback på mina projekt, inför kommande års ansökan om praktikplats. Jag gick min andra termin på Mittuniversitetets program Grafisk design och kommunikation i Sundsvall, och jag visste vad han ville ha för svar på frågan. Min dröjande respons tolkade han som tillräcklig för att försiktigt varna mig: ”Du vet att det är Stockholm som gäller, om du vill ha ett jobb och en karriär”.
Jag tror att han sa detta i all välmening. Han ville förstås pusha och stötta, men jag blev orolig. Jag tyckte nästan synd om honom när jag senare meddelade att jag fått praktikplats på en webbyrå i Jämtland, för han blev inte jätteimponerad. Är det detta som kallas för Stockholmssyndromet?
Jag ställde om kompassen och började sakta förbereda mig själv på en framtid i en storstad söderut. Två år senare började det bli dags att söka jobb, och starkt påverkad av omvärldens förväntningar, hade jag endast Stockholm i sikte. I möten med handledare gällande jobbsökartips och användbara kontakter, nämndes nästan uteslutande byråer och företag i huvudstaden. Hur kommer det sig att det är så?
I maj, mitt uppe i examensprojekt och frilansjobb, dök det upp en arbetsannons i Östersund. ”Trampolin PR söker en nyutbildad grafisk designer”, viskade jag till min klasskompis, rädd att någon annan skulle höra om denna rebelliska nya framtidsplan som började ta form i samband med nyheten. Jag fick omprogrammera hjärnan, och till min stora glädje inse vad jag egentligen vetat hela tiden: att det faktiskt finns arbeten, människor och till och med tät bebyggelse norr om Gävle! Ett modernt samhälle, med otroliga utvecklingsmöjligheter, nya utmaningar och plats för stora drömmar.
För jag tycker om att bo i en småstad som ändå har allt jag önskar inom räckhåll, att kunna vara karriärinriktad men ändå ha tid för fritid, att bo utanför stan och ändå ha nära till jobbet, och att kunna vandra i fjällen på dagen och gå på event på kvällen. Ett annat viktigt exempel på hur småstad kan skilja sig från storstad är att stress inte är en statusmarkör, utan en hälsofara. Men det tror jag personligen att alla lugna norrlänningar har vetat i urminnes tider.
Att komma ut i arbetslivet är en utmaning oavsett geografisk position. Jag hoppas på en spännande höst när jag nu startar min karriär som grafisk formgivare. Jag hoppas på att framstå som en nyfiken idéspruta med stora öron som vill lyssna och lära. Jag hoppas också på att få chansen att arbeta med illustration i något projekt framöver, eftersom allt ifrån infografik och vektordesign till digitala konstverk ligger mig varmt om hjärtat.
Hösten är här och en ny vardag har precis börjat för mig. Du hittar mig uppe på övervåningen i det rosa huset på Biblioteksgatan i Östersund, med pennan i ena handen och datorn i den andra. Och jag kan stolt säga att jag inte hade önskat sitta någon annanstans än just här.
