Trampolin PR

Vi har byggt företagskultur. Och varumärke. Vi har, alla sju medarbetare på Trampolin PR, varit borta från kontoret i tre dagar. Vi har pratat om vår historia, våra ambitioner, hur vi ska nå våra potentiellt nya kunder och framförallt, ödmjukt och öppenhjärtigt, lärt känna varandra på djupet. För att få arbetsro och njuta av en tid tillsammans drog vi till Wien. Schlagerns huvudstad med sol, värme, uteserveringar, schnitzel, öl och klassisk musik.

Vi pratade om vad handlingskraftig innebär, vad idérik egentligen betyder och hur vi agerar för att upplevas som enkel. Våra värdeord som ligger till grunden för vårt motto; PR på norrländska.

För oss handlar det om att leva som vi lär. Många av våra uppdrag handlar om att stärka ett företags eller organisations varumärke. Och det arbetet börjar nästan alltid på hemmaplan. Att alla medarbetare känner sig delaktiga och involverade. Att alla tror på de värdeord vi har och lever efter vårt motto. Då stärker vi vår företagskultur och då jobbar vi aktivt för att också stärka vårt varumärke. Som vi ser det är företagskultur och varumärke olika sidor av samma mynt.  En stark företagskultur är en perfekt grund för att bygga ett starkt varumärke.

För oss har det alltid varit viktigt att jobba med vårt varumärke och för ett år sedan när jag fick frågan i ett pod-avsnitt med organisationen Företagarna om vad vi är mest stolta över så svarade jag ungefär så här. ”Det känns varmt i hjärtat när vi hör från människor vi inte känner att de känner till vårt företag, att vi är välkända på vår marknad, för värden vi gärna associeras med. Alltså att vi har ett starkt varumärke”. Nåt vettigt kring varumärke och företagskultur verkade vi ha att säga redan då, för ett år sedan eftersom medlemstidningen Företagaren i mars korade vår pod till ett ”toppavsnitt”.

Lyssna gärna du med!

/Marlene

Jag minns fortfarande somrarna från när jag var liten. Jag och pappa satt ofta guppandes i en båt mitt i Mälaren strax utanför Eskilstuna. Med linorna i vattnet väntade vi ivrigt på att det skulle rycka till i spötoppen. Som vanligt hade pappa gjort falukorvsmackor med alldeles för mycket smör på. Det var något speciellt med dessa stunder. Någon sorts känsla av att tiden stod still och att omvärlden inte existerade. Det var jag, min äckliga macka och det skvalpande vattnet. Men det var lugnt, det fanns tid för tanke, tid för reflektion.

Nu sådär 15 år senare finner jag mig själv sittandes på en bilfärja mitt i Storsjön på väg till min nya hemvist, Norderön strax utanför Östersund. Vattnet rör sig fortfarande på samma sätt, de geografiska skillnaderna till trots. Samma naturliga algoritm och repetitiva mönster, och det finns fortfarande tid för tanke, tid för reflektion. Scenografin och känslan är densamma.

Vad har då hänt mellan dessa två ögonblick i livet? Det mest uppenbara kan väl tyckas vara det faktum att jag blivit vuxen, skaffat familj, fått skägg, flyttat 60 mil och att jag någonstans känner mig ganska säker i mig själv, eller i alla fall en bra bit på väg. Vägen hit till bilfärjan mitt i Storsjön har varit lång och kantad av både positiva och negativa erfarenheter. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt studier och musik. Jag har träffat intressanta människor som alla lämnat någon form av avtryck hos mig. Jag har testat på att vara egenföretagare och delägare i två företag och slutligen landat i att ha fått jobb som anställd ”kreatör” på Trampolin PR här i Östersund.

Någonstans däremellan kommer jag med insikten om att den gemensamma nämnaren i min resa hela tiden varit ”kreativiteten”. En lust att skapa, ett primalt behov av att uttrycka sig i allt jag gör. Jag kan konstatera att det är få förunnat att få jobba professionellt med det element som är en så pass central del av ens liv. Jag kan dra paralleller till musikern, som ser melodier och toner i varje regndroppe, eller varför inte till snickaren som kan se en dålig farstukvist på 1 mils avstånd på väg hem från jobbet. Genom samma reflex kan jag själv få en lindrig mental kollaps när jag ser en reklampelare där ”kearningen” på texten är fel, eller logotypen som antagligen kostade multum att arbeta fram och vars funktionalitet är begränsad till chefens bil. Man lever som man jobbar.

Färjan börjar bromsa in och det börjar skramla i fören, vilket vittnar om att bommarna snart fälls upp och färjan har avslutat sin dockningsrutin. Snart är jag hemma hos min familj och min krånglande vedpanna efter en givande arbetsdag. I samma stund plingar det till i telefonen.

Jag får jag ett sms från en av mina närmsta barndomsvänner som också av någon kosmisk slump hamnat på Norderön.

Han frågar mig: Vill du följa med ut och fiska?

Den långa resan hem börjar nog snart vara över.

Inom journalistkretsar ses det inte alltid så positivt att ”gå över till den andra sidan”, det är som om marknadsföring skulle vara ”ont” på något sätt. Jag ser det inte så. Både journalistiken och PR-sidan använder sig av varandra, det är bara olika sätt att jobba.

Jag heter Jessica Brander och ska vikariera hos Trampolin PR under hösten. Jag är journalist och har jobbat länge inom Sveriges Radio. Nu gör jag en jobbutflykt från journalistbranschen till PR-sidan och ser fram emot många nya lärande erfarenheter.

Det kommer säkert att bli utmanande att ställa om hjärnan till en början, framförallt att inte alltid behöva vara objektiv och höra alla parter. Även om jag i den här rollen inte behöver vara opartisk så tror jag samtidigt att just den vanan kan vara en fördel, det kan vara lättare att se saker i ett utifrånperspektiv.

Jag ska framförallt jobba med att skriva, ge råd inför mediekontakter och hjälpa till med budskapsformulering. Och jag ser fram emot att få träffa dig!

Lite mer om mig hittar du här.