Category

Okategoriserade

Stockholmssyndromet: att komma bort sig och sen komma hem

By | Okategoriserade | No Comments

”Var ska du söka praktik någonstans?” frågade min designlärare efter att jag med darrig hand visat upp den portfolio med designarbeten, som jag vid den tidpunkten lyckats skrapa ihop. Det hade blivit dags att få feedback på mina projekt, inför kommande års ansökan om praktikplats. Jag gick min andra termin på Mittuniversitetets program Grafisk design och kommunikation i Sundsvall, och jag visste vad han ville ha för svar på frågan. Min dröjande respons tolkade han som tillräcklig för att försiktigt varna mig: ”Du vet att det är Stockholm som gäller, om du vill ha ett jobb och en karriär”.

Jag tror att han sa detta i all välmening. Han ville förstås pusha och stötta, men jag blev orolig. Jag tyckte nästan synd om honom när jag senare meddelade att jag fått praktikplats på en webbyrå i Jämtland, för han blev inte jätteimponerad. Är det detta som kallas för Stockholmssyndromet?

Jag ställde om kompassen och började sakta förbereda mig själv på en framtid i en storstad söderut. Två år senare började det bli dags att söka jobb, och starkt påverkad av omvärldens förväntningar, hade jag endast Stockholm i sikte. I möten med handledare gällande jobbsökartips och användbara kontakter, nämndes nästan uteslutande byråer och företag i huvudstaden. Hur kommer det sig att det är så?

I maj, mitt uppe i examensprojekt och frilansjobb, dök det upp en arbetsannons i Östersund. ”Trampolin PR söker en nyutbildad grafisk designer”, viskade jag till min klasskompis, rädd att någon annan skulle höra om denna rebelliska nya framtidsplan som började ta form i samband med nyheten. Jag fick omprogrammera hjärnan, och till min stora glädje inse vad jag egentligen vetat hela tiden: att det faktiskt finns arbeten, människor och till och med tät bebyggelse norr om Gävle! Ett modernt samhälle, med otroliga utvecklingsmöjligheter, nya utmaningar och plats för stora drömmar.

För jag tycker om att bo i en småstad som ändå har allt jag önskar inom räckhåll, att kunna vara karriärinriktad men ändå ha tid för fritid, att bo utanför stan och ändå ha nära till jobbet, och att kunna vandra i fjällen på dagen och gå på event på kvällen. Ett annat viktigt exempel på hur småstad kan skilja sig från storstad är att stress inte är en statusmarkör, utan en hälsofara. Men det tror jag personligen att alla lugna norrlänningar har vetat i urminnes tider.

Att komma ut i arbetslivet är en utmaning oavsett geografisk position. Jag hoppas på en spännande höst när jag nu startar min karriär som grafisk formgivare. Jag hoppas på att framstå som en nyfiken idéspruta med stora öron som vill lyssna och lära. Jag hoppas också på att få chansen att arbeta med illustration i något projekt framöver, eftersom allt ifrån infografik och vektordesign till digitala konstverk ligger mig varmt om hjärtat.

Hösten är här och en ny vardag har precis börjat för mig. Du hittar mig uppe på övervåningen i det rosa huset på Biblioteksgatan i Östersund, med pennan i ena handen och datorn i den andra. Och jag kan stolt säga att jag inte hade önskat sitta någon annanstans än just här.

Från trikåer och skjutvall till Rosa huset mitt i centrum

By | Okategoriserade | No Comments

Egentligen är jag inte det minsta sportintresserad och längdskidor åker jag endast om turen inkluderar stopp för våffla och varm choklad. Ändå var jag nyfiken på skidskyttevärlden när jag sommaren 2012 pluggat klart journalistlinjen på Ålsta Folkhögskola och längtade tillbaka hem till Jämtland. Nyfiken på hur kommunikationen i samband med stora evenemang så som Världscupen i Östersund fungerade, nyfiken på personerna bakom åkarna och nyfiken på organisationen bakom evenemanget.

Det blev tillslut sju år inom skidskyttevärlden där jag med fria händer fick möjligheten att bli allkonstnär inom kommunikation. Från första stapplande stegen med att skapa innehåll till reklambilagan Världscupen 2012 till att ansvara för samtliga digitala kanaler under Skidskytte-VM 2019.

En spännande resa där jag längs vägen även passade på att ta kandidatexamen i Kulturgeografi, guida glada sommarresenärer längs Inlandsbanans många mil mellan Mora och Gällivare och göra diverse inhopp på olika turismanläggningar. Varje arbetsplats med sina utmaningar. För mig har den stora tjusningen varit att få mixa dessa. Att få varva möten med pratglada resenärer med rapport från sommarens träningsläger i skidskytte och däremellan hinna lära sig nya knep inom foto och film. Den ständiga jakten på nya berättelser och nya sätt att få berätta dem, det är det som drivit mig framåt.

Att paketera rätt information på rätt sätt för rätt målgrupp är en ständig utmaning som jag glatt tar mig an. Under vägen fram till VM innebar det allt från eventmarknadsföring till skapandet av enklare film, artiklar och textunderlag till radio- och printmaterial. Allt för att locka till biljettköp och skapa intresse för evenemanget. Jag fick arbeta med en härlig mix av verktyg och uttryck som jag hoppas få fortsätta utveckla när jag nu byter utsikten över skjutvallen till det Rosa huset mitt i stan.

Min förhoppning är att här få fortsätta stilla min nyfikenhet genom nya möten, berättelser och lärdomar. Kanske är det just din berättelse jag ska få ta del av här näst? Hör av dig och säg hej på sofia@trampolinpr.se !

Inte en glesbygd

By | Okategoriserade | No Comments

Av egen erfarenhet vet jag att det ibland finns en bild av att man är lite duktigare när man är verksam i Stockholm än när man är verksam i Östersund. ”Inte visste jag att det fanns så duktiga byråer där uppe” är en kommentar som jag har hört fler än en gång. Underförstått att de duktiga finns i Stockholm. Efter att ha pratat med företagare i Sveg och Vemdalen verkar det som att detta fenomen även gäller i förhållandet mellan Östersund och mindre orter i länet.

I Sveg fick jag rådet av en person att inte prata så mycket om Östersund när jag pratar med företagare eftersom det, enligt hen, finns något av ett mindervärdeskomplex. Föreställningen att kreativitet och kompetens finns i staden verkar vara stark. Intressant! Jag har ju i tidigare blogginlägg hävdat att det snarare krävs mer av detta för att lyckas i en mindre ort eller i glesbygden. Visst, konkurrensen är inte lika stor men å andra sidan är kunderna inte lika många heller.

Flera som jag har pratat med säger att självbilden är dålig i glesbygden. Att det finns en bild av att de kompetenta flyttar. Samtidigt pratade jag med nya vd:n för Destination Sveg i går. En engagerad, laddad och till synes mycket kompetent person som väljer att tillsammans med sin familj flytta till Sveg. Och när jag bad ett gäng företagare beskriva Sveg med ett ord fick jag ord som hemma, centralt, utveckling, natur och potential. Ord som jag kopplar mer till stolthet än dålig självbild.

Som vanligt finns det inte en enkel sanning. Precis som det inte finns en glesbygd.

/Helena