När man påbörjar ett stort projekt, oavsett om det är att städa förrådet hemma eller att skriva och formge en bok på jobbet, är det alltid med stor energi och tillförsikt. ”Nu kör vi så det ryker!” är ambitionen och man slänger sig över uppgiften.
Problemet är att uppgiften oftast växer under tiden man håller på. ”Oj den här gamla flyttlådan full med grejer hade jag helt glömt bort, den måste jag nog sätta mig ner och gå igenom” är ett scenario som jag tror många känner igen.
Att skriva och formge en bok är rena drömmen för en skribent och formgivare. Men det är helt klart också förknippat med en hel del prestationskrav och övertidstimmar. Även här växer uppgiften under tiden man håller på. Men det är inga flyttkartonger som kommer emellan, här handlar det istället om att man också måste hinna med alla andra roliga uppdrag. Jag skulle kunna jobba tolv timmar om dagen bara med boken, men det går varken mina chefer eller andra kunder med på. Därför blir det en del timmar hemma i fåtöljen efter att barnen har somnat.
Lite trött men också ganska nöjd med mig själv känner jag nu att boken börjar ta sin slutgiltiga form. Texterna är ute hos de intervjuade Östersundsborna för godkännande, Jengel Förlag går igenom sidorna, jag har precis bokat in jobbet hos firman som ska översätta texterna till engelska och idag plåtar Tommy Andersson de sista bilderna.
Om ett par veckor skickas boken om Östersund till tryck och då ska jag jobba åtta timmar om dagen igen. Kanske.
/emelie
