Den första filmkameran jag höll i min hand var en Super-8. Ett handtag, en lins och riktig film. Det var min storebror som hade letat fram kameran och en gammal mjölburk i plåt som var fylld med film. Uppe på vinden spände han upp filmduken och körde igång pappas gamla filmer på projektorn. Den från Furuviks djurpark var min favorit. Inspelad 20 år tidigare, någon gång runt 1970.

Vi lekte en del med den kameran, fast utan film. Första filmprojektet jag kan minnas vill jag istället placera någon gång i mitten av 90-talet. Då välkammad mittbena, likt Nick Carter i Backstreet Boys, tillsammans med Levis 501 och grungeinspirerade skjortor fortfarande fyllde skolkatalogerna.

Jag och en kompis hade lånat hans föräldrars kamera och skulle spela in en musikvideo till Spencer Davis Groups ”Keep on running”. Jag skulle hoppa från deras garagetak ner i en snödriva iklädd någon form av tomtemask medan min kompis filmade. Musiken kom från en inkopplad bärbar cd-spelare och hela videon skulle spelas in i en tagning eftersom vi inte hade något redigeringsprogram.

Idén om att hoppa från taket var ju givetvis briljant. Däremot hade vi inte riktigt tänkt igenom vad som skulle hända efter de inledande femton sekunderna. I två och en halv minut studsade jag runt i tomtemasken som en galning.

2000-talet kom till min gymnasieskola först 2001 och vi fick därför bekanta oss med analog redigeringsutrustning till att börja med. Videobandare, tidskoder, och dissolves som gjordes med spak istället för med två knapptryckningar. Men hösten 2001 var även våra redigeringsutrustningar digitaliserade och möjligheterna oändliga.

Så vad gjorde vi, jag och mina klasskompisar? Lekte med green screen och textrutor. En favorit var när vi gjorde artistpresentationer till Anderstorpskolan song contest, en lokal variant av Melodifestivalen med tre fullsatta föreställningar. Vi fick en artist att nynna signaturmelodin till Rederiet framför den gröna skärmen. Sen placerade vi honom i miniatyr på en toalettstol och satte textrutan ”Kan du nynna på din favoritlåt?”. Vi var nog mer humorister än filmmakare för det mesta, och inte överdrivet roliga heller alla gånger. Men vi gjorde riktig kortfilm också. Skrev manus bara för möjligheten att ringa ihop ett gäng amatörskådespelare och sätta upp en produktion.

I dag har jag lite andra uppgifter än att hoppa från garagetak. Filmkameran är en mobiltelefon istället för en Super-8.  I ett kommande blogginlägg kommer jag att berätta mer om hur du förbättrar kvalitén på dina mobilfilmer med några enkla knep.

Jag heter Peter Wikberg, är utbildad journalist, hjälper till med form och illustrerar om det behövs. Sen jag flyttade till Östersund för två år sedan har jag jobbat med kommunikation. Här på Trampolin PR jobbar jag främst med copy och film.

Har du tankar om film eller annat kul så kan du alltid slänga iväg ett mail, peter@trampolinpr.se.

Vi hörs!