Den långa resan hem

By 13 april, 2015Trampolin PR

Jag minns fortfarande somrarna från när jag var liten. Jag och pappa satt ofta guppandes i en båt mitt i Mälaren strax utanför Eskilstuna. Med linorna i vattnet väntade vi ivrigt på att det skulle rycka till i spötoppen. Som vanligt hade pappa gjort falukorvsmackor med alldeles för mycket smör på. Det var något speciellt med dessa stunder. Någon sorts känsla av att tiden stod still och att omvärlden inte existerade. Det var jag, min äckliga macka och det skvalpande vattnet. Men det var lugnt, det fanns tid för tanke, tid för reflektion.

Nu sådär 15 år senare finner jag mig själv sittandes på en bilfärja mitt i Storsjön på väg till min nya hemvist, Norderön strax utanför Östersund. Vattnet rör sig fortfarande på samma sätt, de geografiska skillnaderna till trots. Samma naturliga algoritm och repetitiva mönster, och det finns fortfarande tid för tanke, tid för reflektion. Scenografin och känslan är densamma.

Vad har då hänt mellan dessa två ögonblick i livet? Det mest uppenbara kan väl tyckas vara det faktum att jag blivit vuxen, skaffat familj, fått skägg, flyttat 60 mil och att jag någonstans känner mig ganska säker i mig själv, eller i alla fall en bra bit på väg. Vägen hit till bilfärjan mitt i Storsjön har varit lång och kantad av både positiva och negativa erfarenheter. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt studier och musik. Jag har träffat intressanta människor som alla lämnat någon form av avtryck hos mig. Jag har testat på att vara egenföretagare och delägare i två företag och slutligen landat i att ha fått jobb som anställd ”kreatör” på Trampolin PR här i Östersund.

Någonstans däremellan kommer jag med insikten om att den gemensamma nämnaren i min resa hela tiden varit ”kreativiteten”. En lust att skapa, ett primalt behov av att uttrycka sig i allt jag gör. Jag kan konstatera att det är få förunnat att få jobba professionellt med det element som är en så pass central del av ens liv. Jag kan dra paralleller till musikern, som ser melodier och toner i varje regndroppe, eller varför inte till snickaren som kan se en dålig farstukvist på 1 mils avstånd på väg hem från jobbet. Genom samma reflex kan jag själv få en lindrig mental kollaps när jag ser en reklampelare där ”kearningen” på texten är fel, eller logotypen som antagligen kostade multum att arbeta fram och vars funktionalitet är begränsad till chefens bil. Man lever som man jobbar.

Färjan börjar bromsa in och det börjar skramla i fören, vilket vittnar om att bommarna snart fälls upp och färjan har avslutat sin dockningsrutin. Snart är jag hemma hos min familj och min krånglande vedpanna efter en givande arbetsdag. I samma stund plingar det till i telefonen.

Jag får jag ett sms från en av mina närmsta barndomsvänner som också av någon kosmisk slump hamnat på Norderön.

Han frågar mig: Vill du följa med ut och fiska?

Den långa resan hem börjar nog snart vara över.

Leave a Reply